NÄR SVERIGE GÖR MÅL MOT SIG SJÄLVT

Det är sommar i Sverige. Solen skiner. Grillarna glöder. Fotbolls-VM samlar människor framför tv-apparaterna.   

För några ögonblick spelar det ingen roll vem du röstar på, vad du heter eller var dina föräldrar föddes. 

Sverige gör mål. Alexander Isak gör mål. Viktor Gyökeres gör mål. 

Yasin Ayari, muslim med marockanska och tunisiska rötter som valt att representera Sverige, gör två mål för Sverige. Sedan faller han ned med pannan mot marken. En bön av tacksamhet. 

Och plötsligt uppstår panik i vissa kommentarsfält: 
”Det hör inte hemma här.” 

Och där har vi det igen. Den eviga frågan: Vem får egentligen vara "svensk"? 

Märkligt nog uppstår frågan sällan när någon gör korstecken. Men när en muslim tackar Gud blir det plötsligt en debatt om nationell identitet. Vem och vilka som "hör hemma här", vad man kan och bör göra som "svensk".   

Mitt under denna debatt och uttalar sig plötsligt SD’s partiledare om ett enat Sverige. Om sammanhållning. Om att lyssna på varandra. Att Sverige måste läka…. 

Man får nästan gnugga sig i ögonen. 

För visst är det fascinerande att samma människor som i åratal delat upp befolkningen i “riktiga svenskar” och ”de andra”, samma människor som kallar muslimer för parasiter, nu plötsligt upptäckt värdet av gemenskap. 

Bättre sent än aldrig. 

Men förtroende byggs inte av halvdana slogans under valår. Det byggs av minnen. 

Och många minns. 

De minns år av rasistiska och främlingsfientliga påhopp. 
De minns budskap om att islam inte hör hemma här.
Att troende muslimer inte fullt ut kan vara svenskar.
Att moskéer är problem som besudlar och smutsar ner den svenska marken.   
Att människor gång på gång reducerats till hot, belastningar, en fara för Sverige eller parasiter. Uttalanden om vad islam eller allmänhetens muslimer står för som saknar grund, och mycker mer. 

Ord spelar roll 
Historien lär oss att avhumanisering nästan alltid börjar med språk. 

Inte med våld. Inte med lagar. Utan med ord. 

När människor ständigt får höra att de inte riktigt hör hemma här händer något.

Barn börjar tvivla på sin plats i landet där de föddes. 
Kvinnor med slöja lär sig att förbereda sig för blickarna, kommentarerna, hatet.   
Familjer tvekar innan de berättar att de är muslimer. 
Unga tjejer slutar ta bussen i rädsla för fler attacker.   

Allt detta skadar inte bara muslimer. Det skadar Sverige. 

För ett samhälle där människor lär sig att frukta varandra blir inte starkare.
Det blir svagare. Mindre tillitsfullt. Mindre fritt. 

Men verkligheten är envis! 
Yasin Ayari är svensk.
Alexander Isak är svensk.
Miljontals människor med rötter i andra delar av världen är svenskar. 

De bygger företag. Räddar liv. Undervisar våra barn. Vårdar våra äldre. Och ibland räddar de även VM-sommaren.

Ingen av dem kan bli etniska svenskar. Men svenskhet har aldrig enbart handlat om blod. 
Annars får någon förklara hur det gick till när en drottning med tyskt och brasilianskt ursprung blev Sveriges drottning...  

Sverige år 2026 ser ut som landslaget. 
Olika namn.
Olika religioner.
Olika hudfärger.
Samma tröja. 

Detta är inte framtiden. Detta är nutiden. Den har redan kommit. 

Och kanske är det just där vissa får problem. För när verkligheten inte passar ideologin finns bara två val: 
- Att ompröva sin världsbild.
- Eller att fortsätta bekämpa verkligheten med mer hat, polarisering, misstänkliggöranden och missvisande påståenden.   

Kanske lär oss denna VM-sommar något värdefullt.   
När människor med olika bakgrunder strävar mot samma mål händer något.

När människor får vara sig själva, utan att ständigt behöva försvara sitt namn, sin tro eller sitt ursprung, frigörs en kraft som kan bära ett helt lag, och ibland ett helt land.

När målet kommer spelar det ingen roll var spelarens pappa föddes. I det ögonblicket finns bara Sverige.

Inte det rädda Sverige.
Inte det misstänksamma Sverige.
Inte det uppdelade Sverige.
Bara framtidens Sverige.

Ett Sverige som är tillräckligt tryggt i sig självt för att inte frukta människors olikheter. Ett Sverige som menar allvar när det talar om allas lika värde, lika rättigheter, yttrandefrihet, åsiktsfrihet och religionsfrihet.

Men då återstår också en fråga. Är dessa principer något vi verkligen står för, även när människan framför oss har ett annat namn, en annan hudfärg eller en annan tro?

Eller är de bara vackra ord som får oss att känna oss moraliskt överlägsna, men som blir betydligt svårare att leva upp till när verkligheten knackar på dörren?