Islams historia i Sverige (del 2) - Muslimer under Vasa-tiden fram till Stormaktstiden

Gustav Vasa  räknas som en av de viktigaste kungarna i svensk historia, grundaren av det moderna Sverige, en ledare med en liknande ställning hos svenskarna som Salahuddin Ayyubi eller Fatih sultan Mehmed bland muslimer. Han ledde en politisk och militär kamp mot Danmark, som då kontrollerade Sverige genom Kalmarunionen (en politisk allians mellan de nordiska länderna) och utövade förtryck och övergrepp mot den svenska befolkningen. Gustav Vasa besegrade danskarna, tvingade den danske kungen Kristian II att avsäga sig sin rätt till Sverige och gjorde Sverige till en självständig stat. Han styrde bestämt och omdanade Sverige till något av vad det är idag. Det var Gustav Vasa som ändrade Sveriges religion: han införde protestantismen som statsreligion. Innan dess hade Sverige varit ett katolskt land. Han dog 1560 och hade tre söner som senare alla blev kungar, Erik, Johan och Karl.

Under Johan III så ser vi en av de första kända besöken av muslimer i Sverige. 1579 kom det en diplomatisk legation från Muhammad Giray, sultanen för det muslimska Krimkhanatet, på nuvarande Krim vid Svarta havet för att diskutera ett anfall mot Ryssland. Svenska källor noterar att de hade med sig bland annat två kameler och en vallack i gåva till kungen. Johan III ska ha varit generös mot sändebuden, gett dem mycket gåvor och bett dem tacka sultanen för hans önskan att hjälpa. Han skrev bland annat:
”Vänskap och broderskap! Vi mäktiga kejsare till Krims stol och tron, Mehmed (Muhammad) Giray khan, vars majestät sträcker sig till Domedagen, skickar hans majestät kungen av Sverige så som vän och broder, vår hälsning.”

Kontakterna med tatarerna på Krim höll i sig under hela svenska stormaktstiden, och flera besök av muslimska tatariska gäster ägde rum i Sverige. 1669 kom det ett besök på 12 personer under en Yunus agha, som stannade i drygt ett år, och ett par år senare, ett större besök. Relationerna med tatarerna upprätthölls och odlades mycket bland annat för att ha en allians mot Ryssland, som då hotade Sveriges territorium, som innefattade Finland och de baltiska staterna.     

Den svenske kungen Karl XII, som regerade mellan 1697 och 1718 kom att ha mycket samröre och förbindelser med muslimer. År 1700 drogs Sverige in i Stora nordiska kriget, ett storkrig som kom att vara i nästan 20 år mellan Sverige, Ryssland, Danmark, Polen, flera tyska hertigdömen och Osmanska riket. Efter att Karl XII hade förlorat ett slag i Ryssland, vid Poltava år 1709, så tvingades han och den svenska armén fly, och de flydde in till turkiskt territorium i nuvarande Moldavien, där de sökte skydd av turkiske sultanen Ahmed III. Karl XII och resterna av den svenska armén beviljades skydd, och bosatte sig i en stad som hette Bender. Under den här perioden, mellan 1709 till 1713, finns det många historier om interaktioner mellan svenskar och muslimer, främst byråkrater och militärer, men även turkiska muslimska lärda. I en dagbok så nämner en svensk kanslist vid namn von Kochen hur turkarna skickat religiöst kunniga imamer till svenskarnas läger för att göra dawah och förklara islam för dem. Källorna uppger även att flera svenska soldater och även adliga officerare valde att konvertera till islam och antingen stanna kvar eller gå i turkisk tjänst. Andra besökte moskéer och observerade hur turkarna fastade i ramadan. En del lärde sig även turkiska och blev goda vänner med turkiska företrädare. En annan svensk kanslist som uppehöll sig i Istanbul noterade även att sultanen, Ahmed III, använde en svensk sadel han fått i gåva, med kungen Karl XII:s monogram på sidan, när han red till fredagsbönen i Sultan Ahmed-moskén (Blå moskén) för att visa sin välvilja mot sina svenska gäster.

Under sin tid i Osmanska riket så tog Karl XII många pengalån av både muslimer, kristna och judar för att både kunna klara sig och hjälpa armén, men även för andra utgifter. Han kunde dock inte betala tillbaka omgående, utan lämnade sedan Osmanska riket utan att ha betalat. Det ledde till att många av de som han var skyldig pengar valde att resa till Sverige för att få tillbaka sina utlåningar. En grupp på runt sextio personer, de flesta muslimer, kom till Sverige år 1715 och kom att stanna i flera år. När de hade kommit och de svenska myndigheterna hittat boende åt dem så uppstod ett annat problem, som var att muslimerna och också judarna som hade kommit ville praktisera sina religioner, be sina böner, fredagsböner, fira eid och upprätthålla islams pelare. Detta blev ett problem för svenskarna eftersom enligt 1688 års kyrkolag var det olagligt att vara något annat än protestantisk kristen i Sverige. På denna tid fanns inte religionsfrihet eller tolerans för andra trosuppfattningar i Sverige, och Sverige var också ett väldigt praktiserande kristet land där religion var viktigt till skillnad från idag. Muslimer, judar, men även katoliker var förbjudna att utöva sina religioner på svenskt territorium. Många av muslimerna hade fått bostäder på Amiralitetet (högkvarteret för svenska flottan) i Karlskrona, där svenskarna först försökte förbjuda eller förhindra dem från att be och fasta. Det ledde till att de ansvariga på Amiralitetet skickade ett brev till Karl XII där de frågade hur de ska göra med muslimerna och judarna och deras praktisering av religion. Karl XII beslutade därför, den 12:e februari 1718, att muslimerna och judarna hade rätt att praktisera sina religioner på svensk mark, men inte öppet. En kopia skickades även till borgmästaren i Karlskrona med en kort genomgång av muslimska och judiska seder och om deras rätt att praktisera sin religion för att kunna implementera beslutet. Det ledde till att muslimer och judar under åren de befann sig i Sverige kunde leva relativt fritt. I registren nämns bland annat en man som kallas Haji Yusuf och sägs vara från Palestina och sju andra araber som startade en firma med tillverkning av tält. En annan kallas molla Muhammad, troligen en imam eller sheikh.

Till slut betalades det mesta av skulderna och de reste hem till Osmanska riket. Men det var inte slutet på kontakten med varken Osmanska riket eller andra muslimska länder.

Under 1727 kom en till delegation från Osmanska riket bestående av cirka 20 personer, lett av en man vid namn Mustafa agha. De gavs rum vid nuvarande Södermalmstorg i Stockholm. Mustafa agha själv stannade i cirka ett år, och reste även runt lite i Sverige, deltog i jakter och inspekterade gruvor. 1733 kom en till delegation, lett av en man vid namn Mehmed Said efendi. Han berättade om hur väl muslimerna mottogs när de anlände till Stockholm, hur massor med Stockholms invånare hade samlats för att välkomna dem. Han sa ”att inte bara husen och taken utmed vår väg var överfulla, utan människor var (även) uppradade ända upp i tacklingen på de vid kajen liggande skeppen, så att varje skeppståg påminde om en druvklase. Och allesammans – såväl de utmed vägen uppställda soldaterna som de personer vilka bara var där såsom åskådare – svängde sina hattar i luften, när de fick se oss, och ropade alla på sitt språk (svenska): ”Må Gud, den högste, ge osmanernas padishah (sultan) ett långt liv!”

Han beskriver att han och delegationen visades mycket respekt och uppskattning av svenskarna, hur de hälsade artigt och var gästvänliga och välkomnande. Även svenske kungen, Fredrik I (regerade 1720-1751), visade mycket vidsynthet. Han sa till Mehmed Said vid en bjudning att ”vi vet att folket av islam inte äter vår mat men vi var mycket noga med att i detta fall tillreda nya speciella rätter.”  De tilläts även halalslakta djur som de själva införskaffade. Något som kanske kan kan ge dagens ”Sverigevänner” en funderare!

Flera delegationer kom att komma. Delegationerna kom att stanna länge, ofta över ett år, och som med de föregående kom det praktiska problem. Vid denna tidpunkt, vid mitten av 1700-talet, inföll månaden Ramadan på sommaren, precis som under de senaste åren i vår tid. En samtida källa noterar att muslimerna inte visste hur de skulle fasta eller om, eftersom det vid tidpunkten (ca år 1170 hijri) inte ännu fanns domar från muslimska lärda rörande fastan i länder där solen inte går ner. Källan noterade att ungefär hälften av delegationen valde att fasta, och den andra valde att inte fasta utan ta igen det senare.

Utöver kontakt med Osmanska riket hade Sverige även kontakt med de s.k. barbaresk-staterna, det vill säga nuvarande Nordafrika och Maghrib-länderna. År 1772 kom ett sändebud från amiren av Tripoli, i nuvarande Libyen, som hette Haji Abdur-Rahman agha för att träffa kung Gustav III för förhandlingar. Han hade med sig en sekreterare, Haji Mustafa, och en stab. Han besökte de svenska riksråden och sedan även kungen, och umgicks i högre kretsar. Han begärde även att få sin mat halal-slaktad, vilket godkändes. Sverige och de nordafrikanska ledarna kom att ha en nära relation. Under denna tid så var muslimer respekterade och aktade besökare i landet, vars behov inte ifrågasattes, utan svenska myndigheter försökte möta dem bäst de kunde.

Många högerextremister i vår tid upphöjer stormaktstiden och Sveriges politiska storhetstid som ideal, men hade de verkligen läst på så hade de vetat hur muslimer betraktades och bemöttes i Sverige under just denna tidsepok.